EN KURB. I EN SKO. ÅT FRAMTIDEN.

En bok jag läste som liten handlade om ett barn som var ledset och trött för att allt var så grått i staden. Barnet letade rätt på målarfärg och började måla på murarna. Lite ”jag ska måla hela världen lilla mamma”. Då blev barnet glad. Och alla andra i staden också. Eftersom det var en barnbok hade det varit konstig pedagogik om det stod annat. Men om jag skulle skriva om den boken, åt tonåringar och vuxna, och göra den realistisk, då skulle alla i staden bli arga och låsa in den bråkiga ungen på anstalt. Det som är fint i tanken och vi skriver ner i barnböcker är inte okej i verkligheten.

Det finns något mänskligt med att vilja dekorera och göra personligt. Något mänskligt med att vilja arbeta med händerna. Ju färre som får vara med och bestämma desto mindre personlig tillåts den offentliga miljön att vara (eller?). Det bidrar till att den offentliga miljön blir ovälkomnande och inger en känsla av att man inte får lov att vara där. Det kommer att bli lättare och lättare att glasa in de offentliga platserna, att obemärkt göra dem till privata. Man skulle kanske hälla i lite offentlig miljö i en gammal sko och spara åt framtiden, innan det var för sent.